Etablerad

Man kan lugnt säga att Per-Olof var etablerad och erkänd som framstående konsertgitarrist under 60-talet. 1968 erhöll han den första gitarrdocenturen i Norden vid Det Kgl Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. Detta innebar givetvis att tyngdpunkten av Per-Olofs engagemang hamnade på den danska sidan om sundet. Man kan väl också säga att det var det första riktiga erkännandet av hans kapacitet som pedagog.

I gitarrkretsar fanns det tecken på missnöje med kulturpolitiken.

Så skriver t ex Martin Giertz 1979: "Den svenska kulturpolitiken har på ett märkligt sätt negligerat det stora intresset för klassisk gitarr genom att inte ha inrättat attraktiva tjänster som gitarrlärare vid musikhögskolorna, såsom man t ex har gjort i Danmark.

Antalet elever expanderade ständigt och Per-Olof var mer än eftertraktad.

Erkännandena avlöste efterhand varandra nästan på löpande band.

I Sverige blev han den förste svenske gitarristen som blev invald i Kungliga Musikaliska Akademin. Det var 1975.

Han blev inbjuden att hålla konsert i flera länder. 1980 besökte Per-Olof exempelvis Sovjet för en konsertturné. Då följde även hans fru Elvy med. Han gjorde sex konserter i Moskva, Kharkov, Donjetsk, Zaporozje, Kherson och Kiev. Med på resan hade de en tolk som hette Olga och som talade elva språk flytande.

"Det var en fantastisk upplevelse. Publiken var oerhört entusiastisk. Det var fullt överallt och efter varje konsert fick jag spela fem-sex extranummer. I konstnärsrummet efter konserten kunde det finnas upp till femtio personer som ställde frågor och var nyfikna. Vid ett tillfälle kom det en hel busslast gitarrbyggare som var mycket intresserade av mina gitarrer, och då främst altgitarren."

Per-Olof koncentrerade så småningom sin undervisning till Malmö Musikhögskola som konservatoriet kom att heta. Det var 1982. Den riktiga uppskattningen från statsmakternas sida hade suttit långt inne.

Tids nog fick i alla fall svenskarna ändan ur vagnen, men det först efter att Per-Olof blivit erbjuden att efterträda sin forne lärare Karl Scheit i Wien. Raskt agerade Bengt Hall, dåvarande rektorn vid Musikhögskolan i Malmö, tillsammans med Lunds Universitets rektor Nils Stjernquist och kulturministern Jan-Erik Wickström och på kort tid fick de fram en personlig professur till Per-Olof. Den inrättades vid Lunds Universitet - Musikhögskolan i Malmö 1982 och var Sveriges första instrumentalprofessuren och den enda gitarrprofessuren i Norden.

Men varför i hela friden tackar man nej till ett sådant erbjudande? Och i Wien av alla ställen, kan man ju undra? Ångrade inte Per-Olof att han blev kvar Sverige?

"Nej, det var noga övervägt. Jag var över 50 år och hade barn, även om de var ganska vuxna då. Men det skulle innebära en stor omställning att flytta till en världsstad. Jag är också väldigt förtjust i den svenska naturen och våra allemansrättslagar. Visserligen trivdes jag bra i Wien när jag studerade där och jag tyckte mycket om min lärare Karl Scheit. Men jag tyckte kanske att jag behövdes mer här än i Wien där det fanns så många bra pedagoger."

Drottningen av Danmark, Margrethe, belönade så småningom Per-Olof genom att göra honom till "Ridder af Dannebrog".

Kungen var inte sämre. Han gav Per-Olof "Litteris et Artibus"

Hilding Hallnäs skrev musik tillägnad Per-Olof.

Vid ett möte för musikforskare i Norge 1988 träffade Per-Olof Rickard Rephann, en cembalist och musikforskare som arbetade vid Yale University i USA. De var båda mycket intresserade av äldre musik och Rephann tyckte att Per-Olof måste komma till Yale. En tid därefter kom en inbjudan. Tack vare ett stipendium kunde Per-Olof och Elvy resa över och vistades hela hösten 1989 vid universitetet. Där fanns ett fantastiskt bibliotek med tillgång till rariteter som knappast finns i Europa. Där fanns också ett fint universitetsmuseum som bland annat härbärgerade Wagners flygel. Per-Olof gav en konsert i museets vackra konsertlokal och upplevde att den amerikanska publiken hade likheter med den ryska med en spontanitet som inte finns i Europa.

Om sina stora framgångar har Per-Olof själv bl a sagt:

"Någon karriär har jag aldrig tänkt på. Allt har kommit automatiskt. Jag brukar säga till mina elever att du ska bara tänka på att bli så duktig som möjligt, fördjupa dig i musiken och lära dig så mycket som möjligt. Kommer inte en belöning för det arbetet, då ska man inte vara musiker. Ytterst tror jag att det beror på hur mycket man satsar på det man tycker om."

"Jag har hela tiden konserterat parallellt med att jag har undervisat. Det har varit arbetsamma år, men det har varit roligt. Som pedagog på en högskola måste man ge konserter och göra det bra, annars får man inga elever. Och, avslutar han, det är inte lätt att försöka hålla jämna steg med sina elever!"

"Man måste gifta sig rätt också. Med någon som förstår den där passionen man har för sitt yrke och som kan ta den ensamhet som ett liv med en (nästan) ständigt arbetande musiker blir."

När man pratar med Per-Olof om det senaste uttalandet förstår man att han anser sig gjort ett kap vad beträffar valet av livskamrat.

I sin gärning har Per-Olof fostrat många gitarrister. Några av de allra mest kända i Sverige är Göran Söllscher, Celia Linde och Börje Sandquist. I Danmark hade han bl a en elev som heter Tomas Krakowski (från Norge). Han, liksom Göran Söllscher, fick guldmedalj vid den internationella gitarrtävlingen - "Concours internationel de Guitare" i Paris - (där Per-Olof ju själv fick silver i början av sin karriär).

Per-Olof har i sin tid inte bara givit konserter och varit en framgångsrik pedagog. Han har också skrivit gitarrskolor, transkriberat musik till gitarr, skrivit kompendier om Vihuelamusik i 1500-talets Spanien och om Altgitarren.

Per-Olof gick i pension 1993 och att hans efterträdare på professorsstolen blev Göran Söllscher gladde honom mycket.

Det har varit många händelserika år i Per-Olofs liv. Själv såg han fram emot att som pensionär få mer tid att spela, forska och konsertera. Tyvärr blev det bara allt för kort tid han fick glädje av sitt nya liv. Genom en olyckshändelse avled han den 8 november 2000. Vi är många som saknar honom. Vid begravningen var kyrkan överfull av deltagande som ville hedra honom.